Så, vad har gjort mig frånvarande? Det ska jag nu försöka förklara.
I söndags så hade vi planerat att ha ett barnkalas för min lillasyster Hanna som hade fyllt 7 år. Vi hade planerat ett lite annorlunda kalas, nämligen en utflykt till tykarpsgrottan. I söndagseftermiddag åkte 18 barn, mamma, jag och moster Ingrid o Lasse iväg. Vi fick en spännande men lite läskig guidning i grottan. Vi fick kolla på fladdermöss och krypa i trånga gångar. Jag tror barnen tyckte det var skoj, och det är kul att se 7-åringar ha så många funderingar och va ärliga med sina frågor.
Iallafall, efter grottbesöket kom vi upp till värmen igen (var bara 8 grader nere i grottan). Där bjöds det på nygrillade hamburgare. Efter matstunden ordnade jag upp lite lekar för barnen. Efter en stund såg jag att mamma kom mot mig med ett lite bekymrat ansikte. Till mig frågade hon om jag hade lämnat något i bussen, för det har varit inbrott i bussen.
Med hjärnan på helvarv sprang jag mot bussen. Jag hann på vägen tänka igenom vad väskan, som jag oturligt nog hade lämnat kvar i bussen, innehöll. När jag kom fram till bussen fick jag det bekräftat som jag redan anat, min väska var borta. Liksom Ingrids. Tjuvarna hade slagit sönder en fönsterruta och sedan öppnat dörren. När barnen kom tillbaka till bussen blev det stor uppståndelse kring den söndriga fönsterrutan och hela tillbakafärden fylldes av diskussioner om den här tjuven.
Igår, måndag, började arbetet med alla samtal. Jag kände mig arg, dels på mig själv för jag hade lämnat kvar väskan, men även på människorna som skapat detta merarbete för oss. Efter att ha lagt ner flera timmar, nästan en hel dag på detta elände bestämde jag mig för att lämna irritationen åt sidan. Tjuvarna skulle inte få mer av min tid och energi.
Men så blev det tisdag, alltså idag. Tillbaka till vardagen efter några dagars ledighet från praktiken. Plötsligt fick jag ett sms från mamma "väskorna är hittade, halleljua!!". Efter praktikdagen i kyrkan blev jag hämtad av Ingrid, Lasse och Hanna. Vi åkte till ett pensionerat par som bor utanför Nävlinge. Inne i deras hus ser jag min stulna väska. Lättnaden var enorm. Klumpen i magen försvann. Efter genomgång av våra väskor konstaterade jag att jag endast förlorat mitt busskort. Ingrid och Lasse hade dock förlorat deras mobiltelefoner, men de var ändå så gamla så de var knappt värt något. Paret visade oss även var de hade hittat väskorna. Det ser ni på bilden nedan.
Detta paret hade då under morgonen promenerat ute i skogen, och sett att det låg massa saker utspritt. De hade samlat ihop allt de hade hittat och tagit med sig det. Efter att de hade gått igenom sakerna hade de hittat Ingrids körkort och sökt upp henne på eniro.
Nu har vi stängt ihop boken som handlade om inbrottet Schölins råkade ut för. Det ska bli skönt att få kunna släppa tankarna på hur, vem och varför. Nu slutade denna saga gott i detta fall som tur är. Jag har fått lära mig, och erfara, en massa saker av denna händelse. Jag är medveten om att detta är bagateller i jämförelse med andra händelser. Men det är konstigt det där att man blir så självupptagen med det som är mitt. Men vi skulle aldrig få tillbaka våra saker ifall inte detta paret hade varit så observanta och faktiskt gjort besväret att ringa upp Ingrid. Vi kan inte tacka de tillräckligt. Jag blir glad av tanken på så fina människor! En sak till, Gud är god och hör bön!
Nu är jag iallafall tillbaka från min lilla dvala, med min fina återfunna bibel vid min sida :)
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar