Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
Wow! Läs den gärna igen. Du skapade mina inälvor, du såg mig innan jag föddes.
Det är ganska stort, ellerhur?
Våra liv är inga små klumpar och slumpar just i denna tid.
Vi var sedda av skaparen att vi skulle leva just nu.
Vi människor har en tendens till oro, eller är det bara jag?
Vi borde lyssna mer till Matteus. I kapitel 6 skriver han:
(30) "Och om Gud nu på ett så underbart sätt bryr sig om blommorna, som står här i dag och är borta i morgon, ska han då inte ha omsorg om er? Litar ni alltjämt så lite på Gud?"
(34) "Bekymra er alltså inte för morgondagen. Även den kommer Gud att ta hand om."
/Elin
amen!
SvaraRadera